Slutcensurerat

I dag för 250 år sedan: 21 april 1766

FÖRHANDSCENSUREN AVSKAFFAS!

Från Riksdagens tredje utskott. Efter framgångarna för två veckor sedan med att få principen om riksdagshandlingars offentlighet accepterad av Stora deputationen har tredje utskottet idag sammanträtt för att färdigställa ett slutbetänkande om censurens framtid. Utskottet har uppfattat det som den viktigaste fråga man haft att bereda i förhållande till uppdraget. I det tidigare delbetänkandet från januari månad har det redan framgått att utskottet kommer att förorda ett avskaffande.

Vår nuvarande bokcensor Niklas von Oelreich, som är adjungerad i utskottets arbete, inledde sammanträdet med att redogöra för sina arbetsuppgifter. Han avsåg att därefter inte blanda sig i utskottets arbete, en föresats som han senare visade sig ha svårt att infria.

Niklas von Oelreich.
Niklas von Oelreich.

Oelreich beskrev sina uppgifter som framför allt redaktionella och administrativa: att korrekturläsa och rätta manus; att komma på ämnen som borde behandlas i skrift och tänka ut lämpliga författare; att övervaka importen av böcker och konfiskera olämplig litteratur; att hjälpa författare med att plocka fram nödvändiga handlingar ur arkiven; att ha inseende över biblioteken i riket och särskilt Kungliga biblioteket i Stockholm. Oelreich har tidigare på anmodan av Stora deputationen inlämnat ett förslag om ett reformerat censorsämbete. Han redogjorde även för de viktigaste punkterna i detta projekt, som i mångt och mycket handlade om att bistå de centrala kollegierna i Stockholm med hjälp och information. Detta utökade ämbetsansvar kommer emellertid aldrig att bli verklighet så som prognosen nu ser ut.

Borgmästaren Erik Miltopæus bad Oelreich att klargöra sin åsikt: Anser han själv att censuren ska vara kvar eller avskaffas? På detta kunde inte Oelreich ge ett rakt svar. Han ansåg å ena sidan att man inte kan gå från censur till fullständig frihet, å andra sidan bör inte censorn ha samma stora och godtyckliga makt som hittills. Ett förslag som varit på bordet om att låta boktryckarna hantera kontrollen av trycksaker förhöll han sig däremot skeptisk till. Tryckarna saknar den nödvändiga lärdomen och kunskapen, är hans åsikt. Vad Oelreich, ställd mot väggen, förespråkar är i stället en form av rådgivande censur. Den ska inte vara tvingande för författaren, men om denne går emot censorns rekommendationer måste han vara beredd på att skriften inte är skyddad mot rättsliga ingripanden.

Komministern Anders Chydenius, som redan gjort sig känd som en av de pådrivande krafterna i tryckfrihetsarbetet, menade för sin del att frågan var mycket enkel. Om man sätter nationens frihet som enda riktmärke är censurens avskaffande en självklarhet. Så många människors välfärd kan inte göras beroende av en persons bedömningar, hur omdömesgill denne än må vara, ansåg Chydenius.

Debatten avslöjade inte bara en tydlig skillnad i konkretisering utan också i övertygelsernas fasthet hos de både huvudmotståndarna. Oelreich hakade upp sig vid detaljerna i censorns arbetsuppgifter men hade märkbart svårt att ta tydlig ställning i huvudfrågan. Chydenius var bara intresserad av den principiella aspekten där han intog en orubblig hållning. Prosten Anders Forssenius’ förslag att censorsämbetet av respekt för nuvarande ämbetsinnehavare ska avskaffas först när Oelreich väljer att gå i pension viftade Chydenius bort som en på alla sätt orimlig lösning. Censorns språkvårdande uppgifter gav Chydenius inte heller mycket för. Så länge Vetenskapsakademien inte kan enas om en accepterad grammatik och stavning finns det ju ingen norm för en censor att förhålla sig till och någon enhetlig språkstandard kan inte skönjas i den svenska bokutgivningen så här långt.

Chydenius långa anförande fick stöd av flera andra ledamöter, men Oelreich fortsatte att hävda censurens oumbärlighet. Han påpekade att censuren också är en trygghet för författaren. Den engelska tryckfrihet som Chydenius gärna åberopar innebär många gånger att författarna ställs inför rätta eftersom de själva inte vet var gränserna går för vad som är tillåtet. Oelreich trodde sig också veta att det fanns flera fritänkare och ateister i England än i andra länder och att det utan tvivel berodde på just tryckfriheten. Just den teologiska censuren ansåg Oelreich därför viktig att behålla.

Den sorts konsultativa censur som Oelreich förespråkar är i realiteten ingen tryckfrihet, replikerade Chydenius.

– En delad frihet är ingen frihet, och ett blandat tvång är ett fullkomligt tvång. Censuren är både onyttig och farlig och måste en gång för alla avskaffas, var Chydenius’ mening.

När utskottet slutligen gick till votering röstade bonde- och borgarståndets representanter enhälligt för att censuren ska avskaffas. Adeln röstade med två röster mot en för bibehållen censur. Bland prästerna röstade Chydenius och Miltopæus för att avskaffa all censur, medan Forssenius ansåg att förhandsgranskningen måste finnas kvar när det gäller teologiska skrifter.

Med minsta möjliga marginal har alltså förhandscensuren avskaffats i Sverige. Innan detta beslut vinner laga kraft måste det emellertid godkännas i Stora deputationen och det är i nuläget oklart när det kan ske. Dessförinnan ska tredje utskottet renskriva sitt slutbetänkande, som Frittord250 hoppas kunna återkomma till efter att ha haft tillfälle till en närmare granskning.

Jonas Nordin

Other posts

  • COMMENT (1)

    1. […] rapporterat har frågan om censurens framtid vacklat fram och tillbaka. Tredje utskottet enades i april om att förorda avskaffandet av all form av förhandsgranskning, ett ställningstagande utskottet […]

      Reply

    Leave a Reply