Idag för 227 år sedan: Förklaringen om människans och medborgarens rättigheter

Den 26 augusti är det 227 år sedan den franska nationalförsamlingen antog Förklaringen om människans och medborgarens rättigheter (svensk text), eller la Déclaration de droits de l’homme et du citoyen (fransk text). Detta är ett nyckeldokument i den politiska historien och sedan 2003 upptaget på UNESCO:s världsminneslista över omistliga artefakter ur mänsklighetens historia. Idag ingår den i preambeln (förordet) till den franska konstitutionen från 1958 och den var till stora delar utgångspunkten för FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948.

CMBV
Platsen där rättighetsförklaringen antogs. Idag ligger Versailles’ barockmusikcentrum här.

Inte minst är Förklaringen känd för att den i elfte stycket slår fast tryck- och yttrandefrihet som en grundläggande mänsklig rättighet:

Den franska rättighetsförklaringen. Klicka på bilden för större storlek.
Rättighetsförklaringen 1789. Klicka på bilden för förstoring.

Den fria förmedlingen av tankar och åsikter är en av människans dyrbaraste rättigheter; varje medborgare må därför tala, skriva och trycka fritt; men får ansvara för missbruk av denna frihet i de fall som stadgas i lagen.

La libre communication des pensées et des opinions est un des droits les plus précieux de l’homme ; tout citoyen peut donc parler, écrire, imprimer librement ; sauf à répondre de l’abus de cette liberté dans les cas déterminés par la loi.

Paragrafen säger att friheten är omfattande men inte absolut. Eventuella inskränkningar måste dock definieras lag. Detta var uttryck för den så kallade legalitetsprincipen, som säger att åtal endast kan väckas om ett brott är beskrivet i befintlig lag. Stor betydelse för utbredningen av denna princip under 1700-talet hade rättsfilosofen Montesquieu. I sin bok Om lagarnas anda (De l’esprit des loix) från 1748 skrev han att ”Frihet är rätten att göra allt det som lagarna tillåter.”

Formuleringen från 1789 går igen i artikel 10 av Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna från 1950:

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. […] Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag […].

Den franska rättighetsförklaringen var emellertid inte först med att slå fast tryck- och yttrandefrihet enligt denna modell. Redan den svenska tryckfrihetsförordningen från 1766 var formulerad utifrån samma principer. I preambeln uppmärksammade lagstiftaren

den stora båtnad allmänheten av en rättskaffens skriv- och tryckfrihet tillflyter, i det en obehindrad inbördes upplysning uti varjehanda nyttiga ämnen icke allenast länder till vetenskapers och goda slöjders uppodling och utspridande, utan ock giver envar av våra trogna undersåtar ymnigare tillfälle, att desto bättre känna och värdera ett visligen inrättat regeringssätt; även som ock denna friheten bör anses för ett av de bästa hjälpmedel till sedernas förbättring och laglydnadens befrämjande, då missbruk och och olagligheter genom trycket bliva för allmänhetens ögon ådagalagda […]

Den svenska förklaringen är mer mångordig än den franska. Snarare än att nämna medfödda friheter talar den om tryckfrihetens samhällsnytta. I sak finns dock ingen motsättning mellan förklaringarna. De inledande paragraferna (1–3) av den svenska tryckfrihetsförordningen slog fast de lagliga begränsningarna i yttrandefriheten. Inget fick tryckas som angrep den lutherska läran, rikets grundlagar, kungahuset eller främmande makt, ej heller sådant som var ärekränkande mot ämbetsmän och enskilda medborgare. Sedan dessa undantag preciserats slog den femte paragrafen fast, att ”allt vad däremot icke klarligen strider, anses lösgivet att skriva och trycka”.

I sin omfattning översteg den svenska lagfästa tryckfriheten den relativa frihet som existerade i Storbritannien sedan 1695, då förhandscensuren avskaffades. Men den viktigaste skillnaden var att den engelska tryckfriheten, som allmänt hyllades i Europa, inte var definierad i lag och boktryckare åtalades och trakasserades återkommande på godtyckliga grunder.

Samtidigt med den franska rättighetsförklaringen utarbetades ett motsvarade dokument i de unga Förenta staterna, den så kallade Bill of Rights. Detta var en rättighetskatalog som formulerades som ett bihang till konstitutionen från 1787. Det första tillägget (amendment) slog fast gränserna för lagstiftarens makt över de medfödda mänskliga rättigheterna, varav yttrande- och tryckfrihet var en:

Kongressen skall ej stifta lag avseende inrättandet av religion, eller förbjudande den fria utövningen därav; eller inskränka yttrandefriheten, eller pressfriheten; eller folkets rätt att fredligt samlas, och att i hänvändelse till Regeringen begära upprättelse för missförhållanden.

Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the Government for a redress of grievances.

Bill of Rights antogs av den amerikanska kongressen i september 1789 för att sedan ratificeras av delstaterna och börja gälla den 15 december 1791. Detta aktstycke utarbetades parallellt med den franska deklarationen och det kan inte kan ha funnits någon direkt påverkan mellan dokumenten. Snarare ger bägge texterna uttryck för de idéer som allmänt var i svang över hela västvärlden vid denna tid och som även kom till uttryck i den svenska tryckfrihetsförordningen. I Polen formulerades en lag om yttrandefrihet 1775 och tryckfriheten slogs fast i grundlagen från 1791.

De flesta av de dokument som nämnts blev kortlivade och upphävdes eller gjordes verkningslösa inom några år. Den enda lag som varit kontinuerligt gällande – trots upp- och nergångar i tillämpningen – är den amerikanska. Trots detta har deklarationerna inte varit betydelselösa. Diskussionerna under 1700-talet markerar inledningen på en utveckling som fortfarande pågår – med återkommande både framgångar och bakslag. De dokument som formulerades vid denna tid har fortsatt att vara relevanta och utgjort riktmärket för alla senare tiders reformer rörande mänskliga rättigheter och inte minst tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen i de olika länderna.

Jonas Nordin

Other posts

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.